10 En mogen kyrkomedlem är en bönekämpe

Mar 20

10 En mogen kyrkomedlem är en bönekämpe

Jag har aldrig träffat en kristen som tycker att bön är oviktigt. De flesta tycker att bönen är livsviktig. Dock erkänner många att det är en svår uppgift. Ibland saknas glädje i vårt böneliv och ibland ser vi inga resultat av vår bön.

Ett bönens hus

När vi tänker på att församlingen skall vara en böneplats känns vårt bristande böneliv ännu mer dystert. Profeten Jesaja talade om en tid då främlingar skulle finna sitt hem bland Guds folk och Herren lovade:

Jes. 56:7 dem skall jag föra till mitt heliga berg.
Jag skall ge dem glädje i mitt bönehus.
Deras brännoffer och slaktoffer skall bli godtagna på mitt altare.
Ty mitt hus skall kallas ett bönens hus för alla folk.

Jesus citerade detta löfte när han körde ut de som sålde och handlade i templet (Matt. 21:13; Mark. 11:17). Bönen var också mycket viktig för de tidiga kristna. Både innan och efter pingstdagen bad folket ofta (Apg. 1:14; 2:42). Det är en så viktig andlig disciplin att det är den enda legitima orsaken för gifta par att hålla sig borta från varandra.

Vad är bön?

Det finns felaktiga idéer om vad bön är:

  • Om vi inte ber så kan Gud inte ingripa i världen
  • Eftersom Gud redan har beslutat om allting (han är suverän) så finns det ingen anledning att be
  • Gud är för upptagen för att lyssna till mina böner

I grund och botten härstammar våra felaktiga uppfattningar angående bönen från felaktiga uppfattningar angående vem Gud är och vår relation till honom. Det är väldigt lätt att se sig själv som universums centrum och att Gud därför skall ge oss allt vi suktar efter. Det kan också vara lätt att tänka på Gud som en kosmisk schackspelare som flyttar sina spelpjäser utan hänseende till människors handlingar.

Vad vi behöver är en evangeliecentrerad förståelse av bön. Graeme Goldsworthy säger så här:

Evangeliet handlar om Sonens verk. Hur vi känner Sonen styr hur vi ser på vårt förhållande till Fadern som talar till oss genom sitt ord. Hur vi ser på det förhållandet styr i sin tur det sätt vi närmar oss Gud i bön och med vad slags förtröstan. Bönen kommer aldrig igen att vara en sentimental utflykt eller ett instinktivt tryck på panikknappen. Den kommer heller inte att vara en medfödd rättighet att kräva Guds uppmärksamhet. Istället kommer den att vara ett uttryck för vår ingång i Guds himmelska helgedom, som har säkerställts åt oss av vår store överstepräst.

Att tro på evangeliet förändrar vår identitet som främlingar till medlemmar i Guds familj. Vi är adopterade söner genom tron på Jesus. På denna grund kan vi tala med Gud som hans återlösta barn. ”Bönen är vårt gensvar till Gud när han talar till oss” (Goldsworthy).

Att be är inte att bönfalla inför en ovillig Gud och det är heller inte att agera som ett surrogat för en impotent gud. Vi är förenade med Kristus. Han är vår medlare och överstepräst. Gud lyssnar till allting vi säger. Eftersom vi kommer inför Gud i Jesus finns det ingenting som förhindrar våra böner.

I bönen har vi förmånen att ansluta oss till vad Gud gör i den här världen genom att be att Guds uppenbarade syften för hela universum skall uppfyllas.

Hur och när ska vi be?

Det finns många böcker skrivna om bönen och Gud har i sin godhet uppenbarat för oss hur och när vi skall be. Man skulle kunna sammanfatta bibelns lära om bönen på detta sätt:

Alltid

Aposteln Paulus talar ofta om att vi ska be flitigt. Han säger till och med ”be ständigt” (1 Tess. 5:17) och ”var uthålliga i bönen, vaka och be under tacksägelse” (Kol. 4:2). Med tanke på det kristna livets frestelser, faror och behov är det viktigt för oss att hörsamma Guds kallelse att be.

I den helige Ande

Att be ”i eller genom den helige Ande” tolkas olika av kristna och vissa förvirras av detta uttryck. Paulus brev till Rom är hjälpsamt: ”Så hjälper också Anden oss i vår svaghet. Ty vi vet inte vad vi bör be om, men Anden själv ber för oss med suckar utan ord, och han som utforskar hjärtan vet vad Anden menar, eftersom Anden ber för de heliga så som Gud vill” (Rom. 8:26-27).

Tyvärr spekulerar många kring vad Paulus menar med dessa verser och detta bidrar till att betydelsen blir dunkel för många. Dessa verser är en underbar uppmuntran och behöver inte vara så svåra. Märk att Anden ”hjälper oss i vår svaghet”. Som kristna erkänner vi villigt vår svaghet. Hur fantastiskt är det inte att Anden hjälper oss med just detta? Har du någonsin funderat på vad du ska säga i dina böner? Anden ber för oss. Har du någonsin funderat vad Guds vilja är så att du kan be om det? Anden medlar för oss genom att be ”så som Gud vill”.

Dessa saker hjälper oss att förstå vad som menas med att be ”i Anden”. Böner som sköts av Anden är enligt Guds vilja. Sådan bön är en födslorätt för alla som är födda av Anden och Guds adopterade barn (Rom. 8:14-17). Det genom denna bön som vi krigar som kristna (Ef. 6:18).

För vad och vem skall vi be?

Herren har berättat vissa saker som vi ska be för:

Be för kristna arbetare och herdar

Matteus berättar att Jesus ömkade för de ofredade och hjälplösa bland folket i Israel som var som ”får utan herde”. Jesus uppmanade då sina lärjungar: ”Be därför skördens Herre att han sänder ut arbetare till sin skörd” (Matt. 9:36-38). Kanske har vissa kristna utan pastor känt nödvändigheten att be denna bön. Herrens folk behöver herdar. Och vi behöver inte endast be att få en herde utan också be att våra herdar ska få hjälp och styrka från Herren att utföra sin kallelse, särskilt under svåra tider. De behöver styrka att predika evangelium och möjligheter från Herren sprida de goda nyheterna om Jesus.

Be för alla de heliga

Att be för andra kristna är ett praktiskt sätt att visa kärlek (Ef. 6:18). Kristendomen är inte ett solouppdrag och bön är inte att åka igenom McDonalds drive-in, där vi snackar in i en livlös mottagare, väntar en stund och sedan tar emot en påse med godheter. Det kristna livet är en familjeangelägenhet där våra böner är inriktade på våra syskon och där vi sätter andra högre än oss själva. Det är bra att be för alla på matrikeln. Be också för anda kyrkor i området. Vi kan be för andras helgelse; be mot frestelser; be att de skall fyllas av Anden och andra saker som Bibeln uppmanar kristna till.

Be för dem i ledarställning

Uppmärksamma Paulus ord: ”Först av allt uppmanar jag till bön och åkallan, förbön och tacksägelse för alla människor, för kungar och alla i ledande ställning, så att vi kan föra ett lugnt och stilla liv på allt sätt gudfruktigt och värdigt” (1 Tim. 2:1-2). All myndighet kommer från Gud. Det gäller staten (Rom. 13:1-2) och föräldrar (Ef. 6:1-3).

Be för dem som förföljer kristna

Herren Jesus själv sa: ”Välsigna dem som förbannar er och be för dem som förorättar er” (Luk. 6:28). Böner för de som förföljer oss på olika sätt (misshandel, skvaller, förtryck) är tecken på att vi är Guds barn (Matt. 5:10-12).

Slutsats

Kan det finnas något högre privilegium än att stå inför Gud Fadern och svara honom med hans ord genom bön i Anden? Vi kan frimodigt be till honom så att evangeliet har framgång i den här världen.

Frågor

Har du en specifik plan för att be? Planera så att du kan be

  1. enskilt och i grupp
  2. under specifika tider på dagen
  3. för specifika människor och grupper av människor
  4. för evangeliets tillväxt i församlingen
  5. genom att använda speciella bibelstycken till hjälp
Read More

9 En mogen kyrkomedlem är en ödmjuk efterföljare

Jan 27

9 En mogen kyrkomedlem är en ödmjuk efterföljare

Ibland beror församlingens hälsa helt och hållet på hur medlemmarna förhåller sig till ledarskapet. Hur församlingen tar emot eller avvisar sina ledare får omedelbara resultat för kyrkans tjänst och hälsa. Kan medlemmarna lita på ledarna? Uppskattar de och tar de emot sund predikan? Kan de följa även när de inte ser hela bilden?

När allt kommer omkring är det medlemmar som generellt talat hjälper eller stjälper församlingen. Man kan inte undgå detta ämne när man talar om vad som utgör en välmående kyrka.

En mogen kyrkomedlems attityd gentemot ledarskapet

1. Hedrar äldstebröderna

Det finns ett flertal bibelställen som talar om hur medlemmar skall hedra äldste och ledare i församlingen. I 1 Timoteus 5:17 står det, ”Sådana äldste som sköter sin uppgift väl skall ni anse värda dubbel heder, särskilt dem som arbetar med predikan och undervisning”. En dubbel heder förklaras i nästa vers. Det inkluderar att sörja för deras finansiella och kroppsliga behov.

I vers 19 förklarar aposteln att denna hedersbevisning också inkluderar att beskydda ledarnas goda namn. Vi skall inte ta ”upp en anklagelse mot någon av de äldste, om det inte finns två eller tre vittnen”. Det är väldigt lätt att låta anklagelser, rykten, kritik och klagomål både inifrån och utifrån församlingen få härja fritt. Men rykten och baktaleri dör om medlemmarna vägrar ta hänsyn till obestyrkt och föga uppbyggligt prat.

En mogen medlem visar heder för äldsteämbetet. Han eller hon värderar det högt, är tacksam för det och respekterar de som tjänar Guds folk som äldste.

2. Visar hjärtlig kärlek till ledarskapet

Den respekt en medlem visar äldste är inte den kyliga, officiella heder en soldat visar sin överordnade. Om och om igen säger Paulus att församlingen i Korint skall öppna deras hjärtan för honom, eftersom han sörjt för dem andligen:

Vi talar helt öppet till er, korintier. Våra hjärtan är vidöppna. Hos oss har ni det inte trångt, men hos er är det trångt. Gör som vi! Jag talar som till barn. Vidga också ni era hjärtan. (2 Kor. 6:11-13)

Det borde finnas en värme och en närhet mellan medlemmar och ledarskapet. En mogen kyrkomedlem undanhåller inte sin kärlek från pastorn eftersom han eller hon inte vill höra dessa ord: ”Ge oss rum i era hjärtan. Vi har inte handlat orätt mot någon, inte skadat någon och inte bedragit någon. Detta säger jag inte för att fördöma er. Jag har redan sagt att ni är i våra hjärtan för att dö och leva tillsammans med oss” (2 Kor. 7:2-3).

3. Är läraktig

Om man är läraktig ger man bevis på att vara ödmjuk och vilja växa i Kristus. Utan denna ödmjukhet blir man så småningom hårdnackad och oförbätterlig. Ledarens tjänst kan sammanfattas med ett ord: undervisning. Är någon eller många av medlemmarna oläraktiga blir herdens arbete en börda eller till och med omöjligt att fullborda. Paulus skriver dessa underbara ord till Timoteus:

…en Herrens tjänare skall inte strida utan vara vänlig mot alla, skicklig att undervisa och tålig när han får lida. Han skall i ödmjukhet tillrättavisa sina motståndare. Kanske ger Gud dem omvändelse, så att de kommer till insikt om sanningen och nyktrar till och slipper loss ur djävulens snara, där de hålls fångna, så att de gör hans vilja. (2 Tim. 2:24-26)

För det första ser vi här att pastorns undervisning skall vara mild, älskvärd och för allas bästa. En mogen kyrkomedlem ser även tillrättavisning som nåd från Herren till omvändelse.

För det andra behöver vi inse hur lätt det är att motsätta sig pastorns undervisning. Vi behöver regelbundet fråga oss om vi på något sätt opponerar oss mot förkunnelsen.

För det tredje, när vi lägger märke till avståndstagande från undervisningen i församlingen borde vi be att få kunskap om sanningen, bli klarsynta och beskyddas från djävulens planer. Kom ihåg att pastorn vakar över din själ och skall avlägga räkenskap.

Hur en mogen kyrkomedlem handlar gentemot ledarskapet

Deltar uppriktigt i valet av ledare

En församlings kanske viktigaste handling är att välja ledare. I detta val bestäms församlingens andliga inriktning, ibland för flera generationer. Kanske är det därför aposteln instruerade den nytestamentliga kyrkan att tänka på andliga egenskaper och mognad hos sina ledare (Apg. 6:1-6; 1 Tim. 3). Det krävs urskiljningsförmåga och förbön för att kunna upptäcka dessa egenskaper. En mogen kyrkomedlem tar denna uppgift på allvar och försöker lära känna den person som de skall rösta om. Ett bra sätt är att bjuda hem personen i fråga så att man kan samtala om hans vittnesbörd och förståelse av sitt eventuella ämbete.

Lyder och underordnar sig sin ledare

Bibeln undervisar klart om vår uppgift som medlemmar: ”Lyd era ledare och rätta er efter dem” (Heb. 13:17). Vår lydnad bidrar till vår egen glädje eftersom det inte skulle gagna oss att välja ledare och sedan inte lyssna på dem. Det är vår uppgift att på detta sätt bidra till ledarnas, församlingens och vår egen glädje.

Följer ledarnas exempel

Våra ledare är en levande bild av hur man ska följa Jesus. De skall i allt vara ett exempel för flocken (1 Tim. 4:12; 1 Pet. 5:3). Paulus säger, ”Bröder, ta mig till föredöme och se på dem som lever efter den förebild ni har i oss” (Fil. 3:17).

Tanken på att efterapa någon kan tyckas vara sektliknande. Vi skall absolut inte dyrka våra ledare. Det är ledarnas gudfruktiga liv vi skall ta intryck av.

Ber för sina ledare

Det finns förmodligen ingenting viktigare vi kan göra än att be för våra ledare. Det förstod Paulus också:

Var uthålliga i bönen, vaka och be under tacksägelse. Be också för oss att Gud öppnar en dörr för ordet, så att vi kan predika Kristi hemlighet – det är för den jag är fånge – och att jag talar som jag bör, när jag avslöjar den. (Kol. 4:2-4)

Vi skall be för våra ledares mod, tydlighet och ståndaktighet i förkunnelsen av evangeliets budskap. I vår församling träffas en grupp för att specifikt be för ledarskapet. Gud har skänkt många välsignelser som svar på deras böner.

Stödjer sina ledares tjänst utanför församlingen

Pastorn behöver få uppmuntran och ta intryck av människor utanför församlingen. Vi måste stå emot frestelsen att tänka på honom som ”vår pastor”. Hjälp honom istället att engagera sig inom olika sammanhang som kan gynna hans utveckling. Låna ut honom till andra som behöver hjälp (2 Kor. 10:15-16). Vi vill se evangeliet sprida sig långt bortom församlingens geografiska gräns.

Frågor

1. Fundera på undervisningen i Hebreerbrevet 13. Hur har du gynnats av ledarskapet i din församling?

2. Hur ber du för dina ledare?

3. Hur kan du hjälpa andra medlemmar att lita på ledarna när de följer Jesus och undervisar ordet?

Read More

8 En mogen kyrkomedlem växer

Jan 03

8 En mogen kyrkomedlem växer

Kanske är det största kroniska problemet i kyrkor och bland kristna idag avsaknaden av en konsekvent andlig tillväxt och ett framåtskridande lärjungaskap. Alla kristna går igenom svåra perioder. Detta borde inte oroa oss alltför mycket. Men om vårt tillstånd blir kroniskt finns det skäl att vara bekymrad. Då har man somnat som kristen. Vissa blir till och med apatiska vad gäller deras tillväxt: ”Jag har kommit så långt som är möjligt”, eller ”för mig är det omöjligt att göra framsteg”.

Att gå framåt i kunskapen om Jesus, att vara andligt mogen och växa som kristen bör vara normalt för oss. Hebreerbrevets författare säger ”Låt oss därför lämna bakom oss de första grunderna i Kristi lära och föras till fullkomlighet” (Heb. 6:1). Han förutsätter att läsarna ”för länge sedan borde ha varit lärare” genom att gå från det lilla barnets ”mjölk” till den ”fasta födan… för vuxna” (Heb. 5:11-13).

Aposteln Paulus tar sig själv som exempel på hur man kan bevara ett ödmjukt sinnelag i den andliga mognaden:

Inte som om jag redan har gripit det eller redan har nått det målet, men jag jagar efter att gripa det, eftersom jag själv har blivit gripen av Kristus Jesus. Bröder, jag menar inte att jag redan har gripit det, men ett gör jag: jag glömmer det som ligger bakom och sträcker mig mot det som ligger framför och jagar mot målet för att vinna segerpriset, Guds kallelse till himlen i Kristus Jesus. (Fil. 3:12-14)

Sedan säger han ”Det är så vi bör tänka, alla vi fullkomliga” (v. 15). Det är normalt för kristna att sträva efter och förvänta sig andlig mognad.

Problematisk förståelse av kristen tillväxt

För att förstå kristen mognad på rätt sätt måste vi förstå vad det inte är. Ofta lägger vi tonvikten på yttre tecken istället för en inre verklighet. I Lukas 18 ser vi åtminstone två synsätt som hindrar biblisk tillväxt och lärjungaskap:

9 För några som var säkra på att de själva var rättfärdiga och som föraktade andra, berättade Jesus också denna liknelse: 10 ”Två män gick upp till templet för att be. Den ene var farisé och den andre publikan. 11 Farisén stod och bad för sig själv: Gud, jag tackar dig för att jag inte är som andra människor, rånare, brottslingar, äktenskapsbrytare, eller som den där publikanen. 12 Jag fastar två gånger i veckan, jag ger tionde av allt jag tjänar. 13 Publikanen stod långt borta och vågade inte ens lyfta blicken mot himlen utan slog sig för bröstet och bad: Gud, var nådig mot mig, syndare. 14 Jag säger er: Han gick hem rättfärdig, inte den andre. Ty var och en som upphöjer sig skall bli förödmjukad, men den som ödmjukar sig skall bli upphöjd.” (Luk. 18:9-14)

1. Prestationsfällan

Fariséerna mätte sin mognad genom att föra statistik på deras religiösa handlingar. De hade bett och fastat så och så många gånger. Vi kan också falla i den fällan om vi koncentrerar oss på till exempel hur många gånger vi lyckats läsa Bibeln eller be under veckan.

2. Döma enligt fel standard

Ibland jämför vi oss med andra kristna. Farisén gjorde också detta: ”Gud, jag tackar dig för att jag inte är som andra människor, rånare, brottslingar, äktenskapsbrytare, eller som den där publikanen.” Jonathan Edwards gav detta löfte:

Jag lovar att jag i alla avseenden, både i tal och i handling, ska agera som om ingen är mer eländig än jag, och som om jag har begått samma synder, eller haft samma svagheter eller problem, som andra. Och jag vill att kunskapen om deras fel endast ska medföra skam hos mig och leda till att jag bekänner mina egna synder och elände inför Gud.

När vi fokuserar på fel hos andra upphöjer vi oss själva. Vi tänker att vi är bättre än vad vi är.

3. Förlita sig på egen styrka eller ansträngningar

Kristen tillväxt beror inte på vår egen styrka: ”Låt oss därför lämna bakom oss de första grunderna i Kristi lära och föras till fullkomlighet… Ja, detta vill vi göra, om Gud tillåter” (Heb. 6:1,3). Vår framgång i det kristna livet beror endast på Guds nåd. Gud beordrar oss att växa (2 Pet. 1:5-8; 3:18), men alla våra ansträngningar beror på Gud och utförs i förtröstan på honom för att få den tillväxt vi söker.

Den tillväxt vi vill se

Vi borde vara mycket intresserade av att växa som kristna. Det finns ett flertal bibelstycken som skissar denna tillväxt. I Galaterbrevet 5:22-25 läser vi om Andens frukt, som är bevis på vad Guds Ande gör i våra liv. Vi ska växa ”till i nåd och kunskap om vår Herre och Frälsare Jesus Kristus”.

Efesierbrevet 4:11-13 påminner oss om att Gud skänker andligt mogna män till församlingen så att den skall växa genom att ”bygga upp Kristi kropp, tills vi alla når fram till enheten i tron och i kunskapen om Guds Son, till ett sådant mått av manlig mognad att vi blir helt uppfyllda av Kristus.”

Målet är ”gudfruktighet” eller ”helighet”. Sådana kyrkomedlemmar ser mer och mer ut som Jesus i hjärtats attityd, och i tanke, ord och gärning.

Att växa till Jesu likhet

Här följer några punkter om hur vi kan växa i helighet.

Förbli i Jesus

5 Jag är vinstocken, ni är grenarna. Om någon förblir i mig och jag i honom, bär han rik frukt, ty utan mig kan ni ingenting göra. 6 Om någon inte förblir i mig, kastas han ut som en gren och torkar bort, och man samlar ihop sådana grenar och kastar dem i elden, och de bränns upp. 7 Om ni förblir i mig och mina ord förblir i er, så be om vad ni vill, och ni skall få det. 8 Min Fader förhärligas, när ni bär rik frukt och blir mina lärjungar. (Joh. 15:5-8)

Nyckeln till gudfruktighet är att förbli i den sanna vinstocken, Jesus Kristus. Vi måste uthålligt vara beroende av vinstocken som vi möter genom tron. Fruktbarhet kommer av att vi låter Herrens ord förbli i oss. Att förbli i Jesus och hans ord är oumbärligt för en lärjunge.

Använd de ordinära nådemedlen

Många tror att vi avancerar i det kristna livet genom någon slags extraordinär upplevelse. För dessa är det fantastiska vad som producerar tillväxt. Men som vi just noterat i Joh. 15 är de vanliga nådemedlen vad som ger mognad. Faktum är att det sensationella och extraordinära ofta kan vilseleda. De ”ordinära nådemedlen” inkluderar studiet av Guds ord, deltagande i dopets och nattvardens sakrament och bön. Genom dessa medel proklameras, visas och tillägnas vanligtvis Guds nåd i det kristna livet.

Delta i den lokala församlingen

Hebreerbrevet 10:25 visar oss att vi inte skall försumma de heligas gemenskap i gudstjänsten. Istället ska vi mer och mer samlas för att uppmuntra varandra medan vi väntar på Jesu återkomst. Den offentliga gudstjänsten är menad till vår uppbyggelse och mognad. Om vi förvägrar oss denna gemenskap kan vi vara säkra på att vi begränsar vår tillväxt.

Se till Jesu återkomst

De flesta referenserna till Jesu återkomst är kopplade till en uppmaning att bli mer helig. I Titus 2:13-14 läser vi om ”det saliga hoppet, att vår store Gud och Frälsare Jesus Kristus skall träda fram i härlighet”. Och detta sägs vara Jesu uppdrag: ”Han har offrat sig själv för oss för att friköpa oss från all laglöshet och rena åt sig ett egendomsfolk, som är uppfyllt av iver att göra goda gärningar.”

Vår längtan att få vara med Jesus och att få se Jesus har för avsikt att göra oss mer lika Jesus i helighet. Att längta efter Jesu återkomst kommer att producera tillväxt hos den kristne.

Frågor

1. Har du haft felaktiga uppfattningar angående det bästa sättet att mäta och tänka på kristen tillväxt? Hur behöver du ändra ditt tänkesätt?

2. Berätta hur du har växt på sistone.

3. Vilken strategi för kristen mognad behövs mest i ditt liv? Hur skall du implementera dem?

Read More

7 En mogen kyrkomedlem söker andlig fostran

Nov 25

7 En mogen kyrkomedlem söker andlig fostran

Våra liv behöver vara välordnade för att vi skall kunna må bra och växa. Kaos är ordningens fiende. När oordning, hafsverk och försumlighet råder introduceras en instabilitet som gör det svårt för oss själva och dem runtom oss. Där det finns oordning finns det troligen inte mycket som hjälper och ger oss näring. Det goda livet kräver ordning.

Gifta par som får barn upptäcker snart detta. Hittills kanske de tagit dagen som den kommit, men nu inser de att en viss ordning krävs för att bebisen skall må bra. Den behöver fasta mat- och sovtider. Farliga objekt i hemmet behöver städas undan. Man måste byta blöjor, bada och ta hand om barnet på ett ordningsamt sätt. Ordning är en förutsättning för mognad.

Ordning krävs också när det gäller andliga saker. Utan rutin, gränsdragning och struktur är det svårt att utvecklas andligt. Denna ordning är en del av vår andliga fostran.

Vad är andlig fostran?

När vi hör ordet fostran eller disciplin tänker vi kanske främst på straff och hårda tag. Disciplin låter strängt. Det är någonting vi bör undvika och som endast obarmhärtiga människor sysslar med. Andra tycker att det är motsatsen till frihet och glädje. Visst är disciplin ibland obehaglig: ”För stunden tycks ingen tuktan vara till glädje utan till sorg” (Heb. 12:11).

Men disciplin, tuktan och fostran har i grunden en positiv innebörd. Det handlar inte bara om ”otrevlig bestraffning”. Det lite ovanligare ordet för lärjunge, discipel, är besläktat med disciplin och kopplat till utbildning och ordning. Discipeln är en elev som deltar i en slags disciplin. Han eller hon lär sig en viss färdighet eller ett visst yrke. Denne person styr sitt liv enligt vissa regler som hör till yrket i fråga.

Denna princip gäller också i församlingen. Kyrkan är en plats där allting i sammankomsterna bör ”ske på ett värdigt sätt och med ordning” (1 Kor. 14:40).

Att söka andlig fostran

Det är viktigt för lärjungen att ordna sitt liv på ett bra sätt. Det finns en koppling mellan disciplin, lärande och det kristna livet: ”När vi döps in i kyrkan skriver vi in oss i Jesu skola. Under resten av vårt jordiska liv ska vi lära oss (inte bara fakta, utan också) att lyda Jesu bud. Detta är ett lärande som stöds av den goda ordningens disciplin” (Jay Adams). Andlig fostran har att göra med utbildning, lärande, ordning och utveckling.

Hur ser andlig fostran ut hos en mogen kyrkomedlem?

Det finns två former av andlig fostran som bör finnas hos varje mogen församling och församlingsmedlem. Båda har sitt ursprung i Guds ord och de är två sätt att förstå Guds ords syfte och verkan bland Guds folk.

Paulus skriver i 2 Tim. 3:16, ”Hela Skriften är utandad av Gud och nyttig till undervisning, till bestraffning, till upprättelse och till fostran i rättfärdighet”.

Med andra ord har Skriften, som är ”utandad” eller inspirerad av Gud, två generella syften: danande fostran och korrektiv fostran.  När Paulus skriver att Skriften är ”nyttig till undervisning” och ”till fostran i rättfärdighet” beskriver han danande fostran. Skriften formar och stöper de kristna som tar åt sig undervisning så att han eller hon tränas att leva för Gud.

Paulus säger också att Skriften är nyttig ”till bestraffning, till upprättelse”. Guds ord konfronterar oss och vänder oss bort från felaktigheter till rättfärdighet. Detta är korrektiv fostran. Den största delen av fostran i en kyrka är av den positiva eller danande arten allteftersom människor växer då de hör ordets förkunnelse, då de enskilt studerar Skriften och formas av gemenskapen och den uppmuntran de får av sina syskon i tron. Dock händer det att en bror eller syster faller i synd och behöver tillrättavisas på ett kärleksfullt sätt. Herren Jesus gav oss en skiss för hur detta skall gå till i Matt. 18:15-17. Aposteln Paulus förklarade för Korintierna att de behövde utesluta en broder som levde i sexuell synd (1 Kor. 5).

Hur söker vi glatt fostran?

Ämnet andlig fostran är svårt för många av oss. Vi behöver växa i vår förståelse av det, övervinna vår fruktan och lära oss bidra till församlingens goda hälsa.

Ta emot Guds ord i ödmjukhet

Jakob säger, ”Lägg därför bort all orenhet och all ondska och ta ödmjukt emot ordet, som är inplanterat i er och som har makt att frälsa era själar” (Jak. 1:21). När vi kristna hör ordet och läser ordet ska vi ta emot det på ett ödmjukt sätt genom att erkänna att det är källan till vår frälsning och visar oss hur vi skall leva vårt liv. Hur skall vi göra detta?

  • Söker vi endast information i ordet eller läser vi med tron att Gud faktiskt talar till oss?
  • Vill vi endast få våra behov mötta när vi hör ordets förkunnelse eller vill vi förstå ordets innebörd och tillämpning i vårt liv?
  • Är vår första reaktion, ”hur känns det när jag läser detta” eller ”godtar jag detta som sant”? Styr våra känslor vad som är sant för oss eller låter vi ordet bestämma hur vi ska känna oss?
  • Är vi på defensiven när vi lyssnar till Guds ord?
  • Dömer vi andra filosofier eller synsätt utifrån Skriften eller försöker vi förena eller döma Skriften med andra synsätt?

Lär dig godta fostran som ett tecken på Guds kärlek

Tänk på att Gud, som är en kärleksfull Fader, tuktar sina barn: ”Min son, förakta inte Herrens tuktan och tappa inte modet när du tuktas av honom. Ty den Herren älskar tuktar han, och han agar var son som han har kär” (Heb. 12:5-6). När Gud fostrar och tuktar oss kan vi vara säkra på att han behandlar oss som en far sin son. Fostran är ett bevis på kärlek, inte hämnd eller hat. Guds syfte är att vi skall lära oss lydnad och ta del av hans helighet. De som inte fostras av Gud är ”oäkta barn och inte riktiga söner” (Heb. 12:8).

Ta ödmjukt emot tillrättavisning från andra

Det är också viktigt att vi lär oss vara ödmjuka när tillrättavisningen kommer från Guds folk: ”Öppen tillrättavisning är bättre än kärlek som hålls dold. Vännens slag ges i trofasthet, men ovännens kyssar i överflöd” (Ord. 27:5-6). ”Vishet och förmaning föraktas av dåren” (Ord. 1:7), men den som är gudfruktig och mogen accepterar kärleksfull handledning och förmaning.

Ta allvarligt på uppgiften att fostra andra

De tillhör allas uppgift att verka för församlingens välmående, inte endast ledarskapet. Jesus förklarade detta i Matteus 18.

Glöm inte att glädja er!

Vi får inte tänka på fostran i enbart negativa termer. Visst hör sorg hemma i det kristna livet, men målet med all andlig fostran är församlingens goda hälsa. Vi skall jubla när en syndare omvänder sig. Vi skall jubla när en broder eller syster ber om förlåtelse för sina synder och på nytt upptäcker den glädje och frid vi har i vår älskade Jesus. Vi ska komma ihåg att vår Fader i himlen vill använda oss till att skapa en god gemenskap och en välmående församling.

Frågor

Se ovan, under ”Ta emot Guds ord i ödmjukhet”.

Read More

6 En mogen kyrkomedlem är hängiven

Nov 15

6 En mogen kyrkomedlem är hängiven

Vissa tycker att kyrkan är sekundär, omodern, ineffektiv och ett hinder. Är det verkligen nödvändigt att bli medlem i en specifik kyrka eller är medlemskapet endast en relik som förhindrar andlig frihet och fruktbarhet? Vissa saker förhindrar oss att bli medlemmar i kyrkan:

Vissa är likgiltiga till medlemskap i en församling; det spelar ingen roll.

Vissa är okunniga. De har aldrig tänkt igenom hur Bibeln talar om den lokala församlingen.

Vissa är självständiga. De vill inte nedtyngas av plikter eller att andra blir för närgångna. De vill komma till kyrkan, få vad de behöver och gå sin egen väg.

Vissa älskar en annan församling för mycket. De har så starka band till sin ”hemförsamling” någon annanstans att de inte kan bli medlemmar där de bor.

Alla dessa synsätt faller när vi förstår att Guds intention är att den lokala församlingen ska ha en central plats i sitt folks liv. Guds avsikt är att vi genom vår relation till en församling lever ut vår tro och tar emot kristen kärlek.

Är medlemskap en biblisk tanke?

Lär Bibeln någonting om medlemskap i en lokal församling? Har du tänkt på hur många av Skriftens bud blir omöjliga att uppfylla om vi inte är medlemmar i en lokal och synligt identifierbar församling?

Ledarskap i församlingen

På två ställen skissar Bibeln en bild av kvalifikationerna för ledare i kyrkan (1 Tim. 3:1-13; Tit. 1:5-9). Dessutom finns det specifika bud till ledarna att vara herdar och till kristna att underordna sig sina ledare: ”Lyd era ledare och rätta er efter dem, ty de vakar över era själar och skall avlägga räkenskap. Se till att de kan göra detta med glädje och inte med tungt hjärta, för det skulle inte vara lyckligt för er” (Heb. 13:17). Men om det inte finns något identifierbart medlemskap blir det omöjligt att leda flocken.

Kyrkodisciplin

Gud har i sin vishet bestämt att vi ska fostras i den kristna tron av varandra. Först och främst fostrar Gud oss (Heb. 12:1-11). I 1 Korintierbrevet 5 säger aposteln Paulus att de troende i Korint skall driva ut ur deras krets en man som levde i sexuell otukt. Vår Herre Jesus Kristus talade om sådan disciplin i Matteusevangeliet 18:15-17. Anledningen till kyrkodisciplin är bl. a. så att det ska finnas en tydlig distinktion mellan Guds folk (kyrkan) och världen (1 Kor. 5:9-13). Det vore omöjligt att praktisera detta bud om man inte på ett tydligt sätt tillhörde den kristna gemenskapen.

Röstning

Att rösta och välja ledare i kyrkan är endast möjligt om det finns ett tydligt medlemskap i kyrkan.


Kärnan av medlemskap: hängiven kärlek

Det finns många kännetecken på Jesu lärjungar, men Herren själv pekade på det viktigaste: ”Ett nytt bud ger jag er, att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra. Om ni har kärlek till varandra, skall alla förstå att ni är mina lärjungar” (Joh. 13:34, 35).

En mogen kyrkomedlem är därför inriktad på att visa denna kärlek till andra troende och den bästa platsen för detta är i den lokala församlingen där Guds folk samlas. Inte undra på att Hebreerbrevets författare säger: ”Låt oss ge akt på varandra och uppmuntra varandra till kärlek och goda gärningar. Låt oss inte överge våra egna sammankomster, som en del har för vana, utan uppmuntra varandra, detta så mycket mer som ni ser att dagen närmar sig” (Heb. 10:24, 25). Det finns en stark koppling mellan trogen gudstjänstnärvaro och att uppmuntra varandra till kärlek och goda gärningar.

Hur ser en hängiven kyrkomedlem ut? Han eller hon…

Är regelbundet på gudstjänst

Att vara närvarande, att vara en del av gruppen och vara aktiv är det enda sättet att visa och få kristen kärlek (Heb. 10:24, 25).

Söker frid i församlingen

”Låt oss därför sträva efter det som tjänar friden och den ömsesidiga uppbyggelsen” (Rom. 14:19).

Bygger upp andra

Vi borde komma till kyrkan för att tjäna och inte bli tjänade, att sörja för andra och inte endast konsumera. Målet med den offentliga sammankomsten är att bygga upp andra i tron (1 Kor. 12, 14; Ef. 4:11-16).

Varnar och förmanar andra

Detta diskuteras utförligare i kapitel 7. Vi är kallade att tala sanning till andra i kärlek, att hjälpa dem undvika fallgropar och att uppmuntra dem till helighet och kristen glädje. En hängiven medlem lägger sig inte onödigt i andras liv, men är heller inte ovillig att bry sig om och ge råd.

Strävar efter försoning

Troende har försonats med Gud genom Jesus. Av den anledningen vill vi återställa brustna relationer så snart som möjligt, även om det innebär att vi missar gudstjänsten (Matt. 5:23-24).

Har fördrag med andra

De som strävar efter försoning måste vara tålmodiga och fördragsamma. De är ödmjuka och tänker inte högre om sig själva än de bör (Matt. 5:5). De står ut med besvikelse, frustrationer, attacker, förtal och skvaller (Matt. 18:21, 22; Rom. 15:1).

Förbereder sig för kyrkans ordningar, dop och nattvard

Som trogna medlemmar mediterar vi över, gläds åt och förbereder oss för de nådemedel Jesus skänkt kyrkan.

Engagerar sig i kyrkans arbete

En trogen medlem är givmild (med pengar och tid) och använder sig av sina gåvor i evangeliets tjänst. Vad har vi som inte Gud först skänkt oss? En mogen medlem tar emot och tillämpar Guds nåd genom att hjälpa till i evangeliets tjänst.

Frågor

1. På en skala på 1 till 10, hur hängiven är du i din kyrka? Om mindre än 10, varför?

2. Talas de tillräckligt mycket om medlemskap i din församling? Kan du citera ett bibelord som har med detta ämne att göra?

3. Hur skulle en församling med djupt överlåtna medlemmar kunna förändra uppfattningen av kyrkan i samhället?

Hur man väljer en bra församling

1. Undervisas Guds ord troget?

2. Spelar sund teologi någon roll?

3. Uppskattas och undervisas evangeliet på ett tydligt sätt?

4. Är församlingen engagerad i att nå icke-troende med evangeliet?

5. Karakteriseras ledarna av ödmjukhet och integritet?

6. Strävar man att leva enligt Guds ord?

7. Kan jag få och kultivera gudfruktiga relationer här?

8. Utmanas medlemmarna att tjäna?

9. Är församlingen villig att utesluta mig?

10. Är jag villig att entusiastiskt och i tro till Gud bli medlem i denna församling i dess befintliga skick?

– Hämtat från ”Stop Dating the Church” av Joshua Harris.

Read More

5 En mogen kyrkomedlem är en evangelist

Nov 03

5 En mogen kyrkomedlem är en evangelist

Vissa får höra ett urvattnat evangelium och därmed är det risk att man inte tror på det bibliska evangeliet. Dessa kan lätt tröttna på kyrkan, kristna och därför lämna gemenskapen. Ett obibliskt evangelium kan brista i att förklara:

1. Den suveräne skapargudens helighet och rättfärdighet.

2. Människans syndfullhet och den dom som föreligger henne eftersom hon har gjort uppror mot Gud.

3. Människans behov av en radikal förändring i form av ett nytt hjärta och en fullkomlig rättfärdighet.

4. Att endast Jesus kan skänka den rättfärdighet vi behöver och att han sonat för vår synd så att Gud Faderns rättvisa möts.

5. Att lärjungar måste bära fram den frukt som kommer av omvändelsen genom att helt förlita sig på Jesus.

En biblisk förståelse av evangelisation

Det är lätt för oss att vara pragmatiska när vi evangeliserar. Vi är så fascinerade över den ”rätta metoden” och den ”rätta tekniken”. För alla som tänker så finns det uppmuntrande nyheter: lyckad evangelisation beror inte på vår vältalighet utan på Guds kraft i evangeliet (Rom. 1:17). Vi behöver inte oroa oss för att ha rätt belysning i lokalen, använda känslosamma berättelser eller häftiga säljtekniker. Visserligen är vi Jesu ambassadörer som vädjar med människor att försonas med Gud, men det är Gud själv som vädjar genom oss (1 Kor. 3:9; 2 Kor. 5:20; 6:1) och hans Ande garanterar att ordet inte skall återvända fåfängt (Jes. 55:11). Vår uppgift är att troget plantera och vattna och förtrösta på att Gud ger växten (1 Kor. 3:7). Vad som krävs är primärt en sak: att vi troget berättar de goda nyheterna om Jesus Kristus med människor vi möter. I korthet måste tre saker finnas med när vi presenterar evangeliet:

1. En presentation av vem Gud är, vem människan är, vad synd är, vem Jesus är, vad Jesus har gjort med synden och vad vi måste göra för att ta del av vad Jesus har gjort.

2. Sanningen om att Jesus är den enda vägen till Gud. Det finns inte många vägar till Fadern (Joh. 14:6; Apg. 4:12).

3. En kallelse till omvändelse och tro på Jesus.

Att arbeta som evangelist

Mark Dever berättar om sex saker evangelister borde ha i åtanke:

1. Berätta ärligt att om människor omvänder sig och tror så blir de räddade, men det kommer att bli kostsamt.

2. Berätta angeläget att om människor omvänder sig och tror så blir de räddade, men de måste bestämma sig nu.

3. Berätta med glädje att om människor omvänder sig och tror på de goda nyheterna så blir de räddade. Hur svårt den än är så är det värt det!

4. Använd Bibeln.

5. Kom ihåg att den individuelle kristnes liv och församlingen som en helhet spelar en stor roll i evangelisation. Båda borde ge trovärdighet till evangeliet vi förkunnar.

6. Kom ihåg att be.

Några andra goda råd av Michael P. Andrus:

1. Vägled sökare till att koncentrera sig på handling och inte på prat; ett förändrat liv och inte bara nya övertygelser. Att bli förvissad om att man är kristen handlar inte om att endast bejaka ett påstående.

2. Fokusera på en biblisk och allvarlig syn på synd och skuld.

3. Undervisa Bibeln och kristen teologi så att andra förstår att frälsningen är Guds visdom och plan, inte mänsklig visdom.

4. Använd inte termer (”besluta dig idag”, ”bjud in Jesus i ditt hjärta”, ”be bara den här bönen”, ”räck upp handen”) som kan leda andra att tro att det är vårt beslut som frälser oss. Säg istället ”överlåt dig själv till Herren Jesus” eller ”vänd bort från din synd, acceptera förlåtelsen som Jesus har förtjänat åt dig på korset och lev ett liv i lydnad inför honom”.

Den lokala församlingens plats i evangelisation

Att bjuda med våra vänner till församlingen är ett bra sätt för dem att höra evangeliet och träffa kristna. Förhoppningsvis kan de se enheten och kärleken i församlingen. Våra vänner får också se evangeliet när de observerar dop och Herren måltid.

Det är viktigt att på ett tidigt stadium säga att det kristna livet är menat ett levas tillsammans med andra. Dessutom finns det så många resurser i församlingen i form av andra människor som kan visa på och förklara evangeliet på ett sätt som Gud kanske på ett speciellt sätt använder sig av i våra vänners liv. Vårt största problem är nog att vi inte tror på Romarbrevet 1:16; att evangeliet är Guds kraft som frälser.

Frågor

1. Inkluderar vi alla delar av evangeliet när vi talar med andra?

2. Är du medveten om evangeliets kraft och talar du om den med dem du vittnar för?

3. Hur förändrar en församling som älskar varandra folks uppfattning av kyrkan?

Read More